Hej på er vänner och alla andra som läser!

 

Sitter uppe klockan 4 på morgonen och har bekymmer med lite rinnande näsa och ond hals. Rösten har åtminstone återhämtat sig lite mer så jag kan prata igen ganska bra. Då kände jag att jag kunde ta och skriva ett litet inlägg för att berätta om den närmaste tiden.

 

Senast jag skrev var den 13/11. Det som är bra med min kalender är att jag nästan skriver i den som en dagbok ibland så det är bara att titta tillbaka lite så ser man vad jag har hållit på med. 13/11 var i början på den vecka som skulle avgöra hur mycket mitt hårda arbete med iaidon skulle ge något resultat. Jag hade gjort ett hårt arbete inför graderingen under SM i maj. När detta misslyckades tappade jag tron på att jag skulle klara av ett nytt försök. Tiden från detta försök till denna vecka hade ups and downs. Det fanns stunder jag aldrig trodde att jag skulle klara av ett nytt försök, det fanns stunder när jag kände att detta är inga problem, det fanns stunder när jag tvekade, det fanns stunder när jag tvivlade...en berg och dalbana av blandade känslor.

 

Så var det dags. Morgonen den 18/11 åkte jag mot Halmstad. Jag träffade en massa människor som peppade mig och trodde på mig. Jag kände hur stödet utifrån växte och att de goda råd som jag fick faktiskt var goda råd. Konstruktiv kritik kan bara upplevas som konstruktiv om man tillåter kritiken att bli just konstruktiv och inte låter den bli ett hinder. Den här helgen blev det mycket teknikträning och även lite tävlingsträning - det mesta kändes bara bra och den känslan levde jag på under hela helgen.

 

Så kom graderingen, det stora ögonblicket. Det var dags för mig och ett antal andra elever att testa till diverse olika grader från 1:a kyu - 3:e dan. Jag och en till var aktuella till 2:a dan. Vi klev ut på träningsytan, hälsade på, gjorde våra kator, hälsade av och klev av ytan. Det hela kändes bra. Den viktigaste känslan för mig var att jag hade kommit ihåg rätt kator den här gången. När alla var klara visade sig resultatet på en tavla - jag var godkänd till 2:a dan i iaido! Lyckan var stor, jag gratulerade och gratulerades av många. Jag fick mycket positiva kommentarer, tankar om en bra gradering och en stor utveckling spred sig i min kropp. Det kändes bra. Nu är ett stort mål nått - bara att jobba vidare mot ytterligare mål - 3:e dan är nästa steg. Men det dröjer tre år till dess jag provar till detta.

 

Vad har hänt i övrigt då? Jag har tränat judo i Älmhult och Knislinge. Jag har drillat mina elever mot nya grader och de har kämpat hårt. Om ett par veckor ska dom också få prova till nya graderingar, de ska också få känna sig nervösa, de ska få känna att de kämpar hårt och får arbeta hårt för sitt nya resultat. På lördag ska jag hjälpa Anders till 3:e dan i judo. Vi har tränat i 1,5 år för detta tillfälle och nu på lördag är det dags att visa framfötterna i Stockholm.

 

På musikfronten har det varit lite lugnare ett tag förutom en konsert med brillianta tolkningar av Bob Dylan av Thomas Wiehe och Stefan Ferne (tror jag). Jag håller dessutom igång mitt eget spelande med mina egna instrument och fortsätter mitt byggande på min andra nyckelharpa i Lönsboda. På torsdag ska jag spela upp till lite juldanser på julstugan på jobbet, veckan därpå blir det en musikalisk insats på Luciafirandet både i Lönsboda och på jobbet. Så musiken har sin plats den med ihop med byggandet. Skönt att man kan ägna sig åt sina intressen. Man får lägga ner olika mycket tid i olika perioder av livet helt enkelt.

 

Hur går det med Jane då undrar ni? Jo vi har fortsatt kontakt, vi pratar varje dag, vi verkar tycka bättre och bättre om varandra. Hon stöttar mig, kommer med goda råd och visar hur gärna hon vill ta hand om mig. Det är alltid svårt att vet hur det känns innan man träffas, men ännu så länge känns det faktiskt bra så här på avstånd. Jag håller på att spara ihop till en resa till Filippinerna i april för att få träffa henne. Hon verkar fantastisk och jag lever mycket på det just nu. Dessvärre dyker gamla förhållanden upp i huvudet ibland, gamla känslor och gamla tankar blossar upp och jag känner att jag deppar lite ett tag. Men lika fort som jag börjar deppa försvinner depressionen. Man måste lära sig att släppa det som har varit och gå vidare.

 

Min förkylning och heshet började i torsdags förra veckan, men nu börjar jag bli stabil igen. Rösten börjar återkomma, min förkylning blir mer hanterbar och slemmet i halsen börjar lossna så sakta. Allt kan läka, det tar bara lite tid. På lördag ska jag hjälpa Anders på graderingen. Jag kanske inte är 100 procent ok, men jag är i alla fall 80 - 90 procent bra då - gissar jag. Jag får läka ut ordentligt sedan. Jag är nog frisk för att klara av att hjälpa Anders på sin gradering =).

 

Veckan därpå blir det ett besök till Öland, mamma fyller år. Och sedan mina vänner är det jul - då blir det ytterligare besök till Öland och att bli där ett tag.

 

Vi hörs snart igen!

Over and out! // Jimmy Spelman