DEPRESSION

Hej på er!
 
Det här är ett inlägg av det lite mörkare slaget.
 
Som ni alla vet så har jag ett väldigt aktivt liv. Jag arbetar med ett av de mest fantastiska jobb jag har haft, jag tränar tre olika kampsporter, jag spelar en rad olika instrument, jag slöjdar, jag släktforskar emellanåt och försöker också att njuta av livet emellanåt. Men det är just då, när jag försöker njuta av livet som mitt sinne ibland drabbas av depression. Mina depressioner är inte speciellt långvariga som väl är, ibland kan det sitta i ett slag, men oftast är det ganska lugnt och det går över snabbt.
 
Vad är det då som gör att jag blir deprimerad? Det kan vara många orsaker egentligen men jag kan idag peka på två orsaker: BRIST PÅ SJÄLVFÖRTROENDE och ENSAMHET.
 
ENSAMHET: Jag har varit singel i snart 2,5 år och det har sina fördelar och sina nackdelar. Fördelar är att man kan jobba, träna, slöjda, spela, äta, sova och göra det man vill utan att någon har några åsikter. Nackdelarna är att när man faktiskt önskar att man hade någon där vid sin sida - så finns det inte någon där. Det kan göra mig ledsen och nedstämd på många sätt.
 
BRIST PÅ SJÄLVFÖRTROENDE: Ett problem som jag ständigt brottas med är mitt dåliga självförtroende. Detta kan dyka upp när jag inte känner att jag räcker till. Det kan vara något i kampsporternas värld, musicerandets värld eller något annat som jag befinner mig i. Det kan vara något som jag upptäcker själv att jag inte behärskar bra nog eller ibland något som någon annan säger att jag inte gör bra nog. Utåt kan jag nog hantera detta ganska bra, men inom mig går jag nästan sönder ibland i frustration av att inte vara bra nog på det jag gör. Man ska vara nöjd med sig själv och man ska tänka på det man kan istället för det man inte kan. Men ibland går det bara inte.
 
Förhållanden är också en sak som kan göra mig deprimerad på grund av mitt självförtroende. Jag har gått på många nitar när det gäller förhållanden, egentligen kanske inte det har varit förhållandet i sig som gjort mig deprimerad det har varit min känsla av att inte räcka till, att inte vara bra nog som pojkvän som gör mig deprimerad. Jag är rädd för att göra fel, att misslyckas, att behandla någon illa, att inte vara den som någon förväntar sig att jag ska vara. Jag är bara mig själv, någon annan är jag inte. Men det är vetskapen om att inte duga till, inte vara bra nog, att vara en dålig människa som får mig deprimerad ibland. Ibland när jag är på väg att börja känna något för någon så kan mitt dåliga självförtroende direkt säga till mig: "Nä det där fungerar inte" eller "Nä det där klarar du inte av" eller "Du ska inte gå in i något, du vet ju hur det blir".
 
Jag ställer antagligen väldigt höga krav på mig själv och kanske egentligen borde skära ner på mina intressen eller något annat för att få mig själv lite lugnare än vad jag är. Men samtidigt är det mina intressen som håller mig uppe när jag känner mig deprimerad. I dessa tider av ensamhet är det mina aktiviteter som gör att jag faktiskt glömmer bort ensamheten. Men om jag någon gång känner att jag hittar en tjej som jag känner är den rätta och som verkar känna något för mig så kommer jag ju givetvis ändra på mina intressen. Då är ju mitt förhållande viktigt och då måste man prioritera det såklart.
 
Jag hoppas att jag inte har skrämt er alltför mycket med detta lite mörkare meddelande. Om ni vill ge mig några tankar om det ni har läst så är det bara att skriva en kommentar till mig. Tänk bara på vad ni skriver i så fall. Skriv inte nåt som ni tror att ni själva inte hade uppskattat om ni vore i samma sits som jag.
 
Ta hand om er!
Over and out! // Jimmy Spelman